Att föras i vall...

....på gröna ängar och vila vid lugna vatten.....
Visst låter det underbart? Det är bara det att när blöta löv blandas med vågrätt regn i kompakt novembermörker så är det inte alltid så lätt att se den bilden framför sig.

Det kräver mer, så att säga, för att hålla bilden levande. För att orka. Det tar oundvikligen energi o kraft från annat. Men det är kanske det som är prövningen som gör målet vackert och eftertraktat?

En grön äng. Det var banne mig inte länge sedan de var gröna utanför mitt fönster, men ändå känns det som en evighet sedan. Och vattnen utanför piskas av regnet och vinden och är långt ifrån lugna. De är oroliga, fyllda av ångest, för de ska snart vara i vila, dess yta ska läggas stilla -i livlöshet. Var är nu ljuset?

Tänk om vi kunde se under ytan. Då skulle vi se det.

Vem kan få det att sprida sitt sken igen? Vem bär det? Vem har fått det i sin vård? Låt det inte sättas under skäppan! Nu vilar jag. I vilan finns den riktiga kraften. Ljuset lyser aldrig så tydligt som i mörkret, jag måste bara vända mig till det så att jag ser det!