...det har flutit en del vatten under de där broarna som det brukar talas om. Efter det senaste inläggets nyårsafton 2011 följde ett par månader med tilltagande funderingar kring vad i hela friden man ska ta sig till med livet. Jag tänker inte försöka summer fem år här och nu men det slutade i alla fall med att en ansökan till högskolan postades.
Den hösten tog jag ut en ny riktning, eller viktigare att poängtera kanske är att JAG tog ut riktningen. Tre roliga, bildande och stärkande års heltidsstudier senare (det var på väg att bli ytterligare ett år) befann jag mig i kommunal verksamhet som enhetschef. Det hade jag väl aldrig trott!
Men världen, har det än en gång visat sig, är just så mycket större utanför den greppbara komfortzonen än vad man kan tro. -just precis så mycket större, alltså -än man kan tro. -Otroligt.
Dryga halvåret senare befinner jag mig i en annan kommunal verksamhet som enhetschef, nu inom ett område som ligger mig betydligt närmare, och jag stortrivs. Det slår mig att den där omtalade och eftertraktade tryggheten, som ofta är argumentet för att stanna i det man redan har, faktiskt kan upplevas just genom att INTE ständigt befinna sig inom samma väggar med invanda rutiner och gratis kaffe. En mer fri och obunden trygghet kan tvärtom faktiskt upplevas i det att få uppleva att det faktiskt inte är några som helst problem att byta miljö, -ofta.
-Att det i den där stora världen bakom vanemönstrens kreativitetstyglande hydra finns mer, mer och ständigt mer och det med en variation som får vilka flådiga, svindyra och bolagsbrandade fikamöbler som helst att blekna och framstå som de tafatta försök att standardisera kreativitet de är.
Det cyklas. MTB. Cykelvasan, något långlopp. Men framför allt på kvällarna och helgerna. Det är underbart, monotasking när den är som bäst. Krokiga grusvägar steninga skogsvägar hala rötter, allt fokus ligger framåt, kommunicerar frenetiskt med den arma fysiska varelse den inte kan bli fri från.
-trampa nu!, upp med höger pedal, -STEN! Men ta iiii då! Växla, växla! och jobba, jobba, jobba -BROMSA! Lite lyft i styret, bak med höfterna och så hårt på igen....
Ingen chans att vandra iväg i tankarna, ingen möjlighet att försöka göra det där "andra" också, samtidigt....
-Underbart. Det håller mig hel. Eller, nja, kanske inte om blåmärken kunde tala men det håller mig hel på insidan i alla fall och det är ju som bekant den som räknas, eller hur!?
Snart tillbaka /N
